Summering

Det här kommer att bli ett långt inlägg. Ibland är det skönt att få skriva av sig. Det är som att ha en dialog med sig själv. Nedskrivna tankar och känslor.

Jag tänkte summera år 2011 i detta inlägg. Delvis för att det var ett stort genombrott för mig som konstnär och det var också det året jag valde att satsa på konsten. Dessutom hoppas jag det kan inspirera andra till att våga göra det de vill. Det kanske också ger tips och idéer på hur man kan använda det i sin verklighet. Summeringen kommer att bestå av fysiska aktiviteter men också mina tankar och känslor under resans gång.

Jag kommer dock börja lite smått om åren innan 2011. Jag har alltid tyckt om att rita och skissa sedan jag var liten. Jag introducerades för duk år 2005 och de människorna runtomkring en uppskattade det jag gjorde och tyckte att jag borde satsa på konsten. Jag gick dock i en annan riktning den tiden, jag studerade på universitet och hade ambitioner och mål i just det området. Aldrig fanns det i min värld att man skulle köra konst på heltid. Vem är jag för att lyckas med det?

Jag flyttade till Stockholm och började arbeta inom socialpsykiatrin. 2010 kom jag i kontakt med en vän till mig idag. Han pysslar med musik och har eget musikbolag. Jag fick möjlighet att göra gigantiska porträtt på stora svenska hip hop urban artister för The Show 2010, som är Skandinaviens största hiphop event. Wow. Jag var supernervös och trodde aldrig jag skulle få ihop det. Jag hade till att börja med aldrig målat på så stora ytor, men med lite inspiration och motivation fick jag till slut ihop det. Tavlorna spreds överallt och blev otroligt uppskattade. Folk började känna igen en ute och den känslan är, väldigt svår att förklara. Det känns jättekul på ett sätt men på ett annat mycket bisarrt. Att folk vet vem man är men du har aldrig träffat människan förr.

Konsten rullade på, folk blev nyfikna på en, man ville ha tavlor och jag började arbeta mer kreativt. Jag blev en del av Onelifepublishing, där jag fick uppdrag i den konstnärliga delen. Man hamnade i en annan typ av krets av kreativa människor. Musiker, fotografer, stylister, artister  etc, och med dem kom en stor skara av människor som också har kommit att bli kontakter, bekanta men även vänner. Jag gillade den här typen av krets, jag fick utlopp att arbeta mer kreativt och där kom frågorna igen. ”Varför arbetar du inte med din konst på heltid?”. Jag tyckte fortfarande inte att jag kunde anpassa min konst till en verklighet att livnära sig på. Nej, inte jag. Det går bara inte.

År 2011 kände jag att det var dags att få nya arbetslivserfarenheter inom mitt yrke som beteendevetare. Jag ville byta arbete men samtidigt kliade det i mina fingrar. Jag ville ju verkligen syssla med konsten också. Jag visste dock inte hur jag skulle gå tillväga, jag vågade heller inte. Med mycket motivation och feedback gjorde jag det till slut. Jag funderade kring vad det värsta som kunde hända. Inte mycket farligt faktiskt. Så jag gjorde det bara. År 2011. Tänkte att om konsten inte blir vad jag tänkt mig så har jag i alla fall vågat ta klivet och göra det. Jag kommer veta hur det var och inte undra flera år fram hur det kunde ha varit. Jag har alltid min utbildning och min arbetslivserfarenhet att falla tillbaka på så jag var inte så orolig.

Bara en vecka efter att jag sa upp mig så fick jag det där samtalet, där jag fick möjlighet att vara med i Generation 7 projektet. Microsoft hade valt ut 7 talanger i Sverige som använder PC i sitt kreativa arbetsflöde. Jag var en av dessa 7. I Sverige. Jag har nog inte riktigt förstått det ännu. Jag tackade Ja och satte igång direkt. Det var  jag började reflektera över mig själv som konstnär. Jag samlade ihop min konst sedan 2005 och funderade över varför jag avbildade mänskliga former. Jag hade aldrig tänkt i dessa aspekter tidigare. Jag bara målade motiv jag fann stimulans i, men jag förstod inte riktigt varför jag fann stimulans på det sättet. Färger? En röd tråd? Det fanns en röd tråd som fick mig att sticka ut. Som fick människor att direkt se ”Det där är en Maryam tavla”. Rörelser, motiv, färger. Jag började gå igenom och analysera dem. Nej inte dem, jag analyserade MIG själv. Jag är skaparen bakom dessa alster och det var dags att blotta sig, för sig själv. Jag kom underfund med en hel del. Jag kunde börja beskriva i ord, vem jag var och varför jag skapade det jag skapade. Jag började kunna identifiera mig själv som konstnär och det kunde jag inte tidigare. Jag kunde aldrig erkänna mig själv som konstnär för en konstnär är något stort i min värld. Man kan nog inte erkänna för sig själv vad man är om man inte SJÄLV känner att man uppnått det man vill uppnå. Dessa ord kommer från en vän som jag hade en dialog med. Han märkte att jag kände mig obekväm att benämna mig själv som konstnär. Jag tog till mig hans mening direkt och kände verkligen att han satte ord på mina känslor.

Fear for an inner birth of joy

Jag insåg då att det var dags att reflektera över en själv och ens konst och jag började erkänna att jag var en konstnär. Det var dags. Dock så finns det så mycket mer kvar att lära sig och uppnå, men det är nog det en kreativ människa konstant vill. Man vill utvecklas, man vill göra nytt, man vill få utlopp för sina visioner. Jag vill aldrig uppnå allt man kan uppnå. Det är ju själva sökandet till uppnåelsen som ger mig den där känslan, stimulansen, här och nu, som är det viktiga.

Jag arbetade i flera månader med mitt projekt som kom att kallas för Het, fet eller jävligt normal. För er som inte känner mig, jag vill att ni ska veta att jag inte gav upp min passion för psykologi bara för att jag valde att säga upp mig. Psykologi och studierna för mig var så mycket mer än bara något man arbetar med. Psykologin använder vi varje dag, vart vi än går. Jag älskar psykologi, människan, dess beteende. Jag integrerade istället min passion för psykologi i min konst. Jag kombinerade två hobbyn till ett. Jag använder det som egen terapi när jag målar.

Jag valde ett tema till mitt generation 7 projekt. Jag fascineras av självbilder, människan, identifikation, jaget, familjen, världen. Jag skapade tillsammans med andra människor, jag frågade hur de såg på självbilder, deras historier och erfarenheter. Jag visionerade fram bilder av allas tankar och känslor och skapade 12 verk. Jag pratade i radio, i tidningar, sociala medier, facebook, bloggen, Tv, ja överallt. Jag ville ha ett offentligt vernissage där den vardagliga människan passerar förbi utan att ha planerat att gå på en utställning. Tavlorna var skapade för alla, konstintresserade och icke intresserade. Jag ville sätta bild på känslor och tankar som många människor identifierar sig med. Jag ville visa att vi är mer lika varandra än vad vi tror. Jag ville bekräfta. Tavlorna snurrade på Brunogallerian i en hel vecka. Jag berördes av hur många som kom förbi för att se mina verk, stötta mig och dela med sig av sina tankar kring mitt event. Jag berördes av alla mail som skickades där jag bekräftat någon annans historia. Jag berördes i mängder. Jag kom dessutom underfund med att folk är mer intresserade av konstnären än själva konstverket i sig. Frågor man har fått har mer handlat om vem Maryam är och varför hon gör det hon gör. Det kan jag dock förstå. Ett konstverk kan vara vackert att titta på men jag skulle också vara nyfiken på vad som försigår i en konstnär när han/hon skapar. Man vill veta inspirationen, idén och syftet bakom.

Fredagsgäst på SR Metropol

Alla talangerna i Generation7. www.generation7.se

Två av kuberna till mitt Het, fet eller jävligt normal- event

Kvällen innan event riggades allting upp!

Tiden efter vernissaget har varit fylld med nya utställningar, samarbeten och nya krafter. Jag ordnade 4 nya utställningar, höll i workshops, började ge mig in i textilindustrin, var delaktig i välgörhentsgala och skapade nya kreativa nätverk. Jag tänker inte gå in i detaljer hur dessa samarbeten ser ut idag för dels har jag redan skrivit om dem för inte sålänge sedan och vissa är aktuella idag. Jag har nu arbetat som konstnär sen 10 månader tillbaka och det känns underbart. Dock kan jag sakna arbetsrutiner man brukar ha från ett vanligt arbete. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag gör faktiskt det.

Skänkte en av mina alster till en välgörenhetsgala för att samla in pengar för de drabbade offrena i Wan.

Jag ställde ut några av mina verk i PUB gallerian

Jag uppmärksammades i Aftonbladet

Jag designade åt Universalpixel.se

Filmar för sångfågeln Aleks video ”Hoppas”

Höll i workshop i bild för ungdomar på LAVA

En av många artiklar som skrevs om mig.

År 2011 har varit en riktigt hit! På nolltid har jag gjort och upplevt saker jag bara drömt om. Men jag har kämpat och trott på det jag har gjort. Har man dessa två egenskaper, plus lite kreativitet så kommer man någonstans, jag lovar.

6 svar

  1. Theodora

    Jag är ditt absolut största fan! Du är världsbäst!!!

    15 januari, 2012 kl. 12:35

  2. mirsal

    du är GRYM!!!!

    15 januari, 2012 kl. 11:56

  3. kajsa

    tack. efter att ha läst din summering av 2011 fick jag hopp. kanske inte lyckas men detta gav mig inspiration och lust att vidga mina vyer inom mitt skapande.

    16 januari, 2012 kl. 08:23

    • Maryam Aljaderi

      Vad roligt att höra Kajsa. Jag visste inte heller om jag skulle lyckas, men jag har kommit längre än vad jag trodde. Vågar man lite mera bara så slipper man en del av livets frågetecken😉 Lycka till!

      16 januari, 2012 kl. 10:17

  4. fint

    20 januari, 2012 kl. 11:24

  5. P

    There are moments in life,
    moments when you know you’ve crossed a bridge,
    your old life is over.

    -citat

    22 januari, 2012 kl. 08:39

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s